Den långsamhet du känner inuti har en rytm som känns igen i en snigel eller koala. Hur den rytmen känns är värdslig. I en blommas doft, en huggorms vila, en latmask i en park. I en trädkronas vaggande i vinden, i en snigels välbefinnande. I en mardrömslik klyfta mellan klipporna på savannen. Hur du än känner igen långsamheten är den vilsam. Vilsam för dig som söker skugga i solen eller en doft av frihet.
Tacksam för den som finner elefanterna vilandes på savannen, en spindels tålamod när den söker mat i nätet. Långsamheten är vilsam och trygg i vindens suckande och känslan för livet som växer inuti mammans kropp.
Hos den är vi starka då vi vilar emot en sten som står stadigt i tusentals år. Hos den är vi fria då livet återvänder i den stilla bönen. Fader vår som är i himmelen. Låt oss få vila och känna långsamheten som ett välbehag. Vilan som en stärkande kraft och den tid som spenderas som ändå inte finns.
Låt oss förstå ondskan i en långsam självreflektion som slutar med döden, en vilsamhet som upplevs tröstlös en fartvind som upplevs som livselixir. Låt oss våga möta den kraft som infinner sig under ytan då allt är stilla och tomt.
Där i tomheten finner vi livet och låt allt få återvända till den känsla av tid som uppstår inombords då vi är ett med allting i ett vilsamt sken över himlavalvet där du finner ro i mörkret och nattens stilla ljussken.
Månens reflektion över ett stillsamt hav kräver långsamhetens lov. Låt oss omfamna din härlighet i ett långsamt farväl till livet inom oss och genom den kraften få leva fullt ut, i rikedom med alla våra sinnen och känslor. Amen.
Varseblivande 