Varskodd och stolt stod hon där. De facklor hon höll i brann. Hon höjde dem emot skyn och låtsades be. Hon ville inte längre leva. Hon ville avsluta sitt liv. Men facklorna brann för det liv hon egentligen ville leva. Den oerhörda sorgen hon kunde känna i sitt bröst sökte tröst. Hur skulle hon bli hel igen? Genom att odla? Genom att genomlida ännu en relation. Genom att vilseledas av galna äktenskap som försökte att manipulera hennes liv? Genom att söka tröst hos Gud? Hur kunde hon läka? Hur kunde hon bli hel igen? Efter all förödelse hon hade skapat gav hon upp.
Hon kastade ner facklorna i havet och kände hur livet inom henne försvann, pyste ur henne likt ljudet av de brinnande facklorna då de nådde havets yta. Förutom sin egen existens kände hon ingenting mer. Livet försvann. Nu kunde hon sakta bygga sig själv igen.
Läka, vara och be.
– Tiden är kommer om en förlorad värld. Se mig, visa alla vart ljuset bär.
Hon ropade ut över vidderna som återigen fyllde hennes livslust med nytt hopp om livet. Hennes känsla som återuppstod ifrån det döda och fyllde henne med liv var påtagligt stark. Den var hennes livselixir. Någonting behöver dö för att kunna återfödas.
Amen.
Varseblivande 