I alla år har jag levt i en känsla av att det finns något större men vad har jag inte haft några ord på. Jag upplever ofta ett tillstånd där jag tydligt känner mig som ett med allt och där allt är fridfullt och stilla. Där det bara finns kärlek och där jag skulle kunna vara i all oändlighet. Känslan av kärlek, tro, och hopp? Texter har flödat sedan 2017 och mina upplevelser är både starka och många. Med tiden har jag insett att det jag upplever kallas för automatskrift eller automatisk skrift. Många omskrivs om att ha upplevt det här under tusentals år. Så inget nytt under solen🔅
Det är en närvaro av något större som dyker upp. När jag sätter mig ner och skriver kommer texter som flödar. Det är inte mitt språk. Förstår om det låter väldigt märkligt.
Bl a. fick jag texter riktade direkt till en kvinna som inte hade så lång tid kvar att leva. Jag fick en uppmaning om att besöka henne.
Hon blev väldigt glad, lugn och tacksam för att jag förmedlade det jag fått till henne. Kvinnan gick bort strax därpå och jag är evigt tacksam för att jag lyssnade och åkte dit. Det betydde väldigt mycket, både för mig själv och för henne, sa hon. För mig var det ett tydligt tecken på att våga tro på att det finns något mer. Något varmt, ljust och fridfullt.
Jag har fått massor av texter direkt till mig själv som hjälper mig att navigera genom livet, som ger mig tröst och en ökad förståelse för hur vi alla hänger ihop. De beskriver även för mig varför jag har fått den här gåvan. För mig har det varit helt oväntat. Det har inte varit någonting jag har sökt efter. Jag är oändligt tacksam då det skänker mig tröst och ger mig gång på gång bevis på att vi människor är en del av någonting så mycket större än vad vi någonsin kan föreställa oss.
Jag har haft så många upplevelser i samband med att skriva. När jag skriver kommer ofta både lukt, känsel, syn och ljud kring upplevelserna som förmedlas. Ofta är det väldigt starka upplevelser. De har berört mig djupt. Ingenting har kunnat bli sig likt och jag känner mig ödmjuk över hur lite vi egentligen förstår av universella krafter och varandet.
Du kan ta del av endel av de texterna jag får. Vissa är väldigt kristna och handlar om gud och Jesus. Vet inte vad jag ska tro. Vem vet vad den ljusa och varma känslan av kärlek ska kallas egentligen? Vem vet vad känslan av hopp i vårt bröst och vårt inre kan heta?
Måste vi människor verkligen bråka om vad kärlek ska kallas? Kan vi inte bara vara i en känslan med alltet. Jag tänker att allt hänger ihop som en helhet. Där både ljus och mörker får plats i en större evighet, en annan dimension av tid och rum, en innerlig längtan, där våra hjärtan viskar i en helt annan dimension och att det finns ett så mycket högre syfte än vad vårt lilla mänskliga medvetande kan ta in. I det kan vi vila. I det kan vi finna en inre frid och ett lugn.
Jag önskar dig allt gott. Läs gärna det du känner för att läsa med ett öppet hjärta och en smula nyfikenhet. Förhoppningsvis kan det skänka dig fler perspektiv som kan förgylla det som just du kallar verkligheten? Jag är bara ödmjukt förundrad över det som kommer till mig och kommer att fylla på med texter här då och då, när jag känner för det. Håll till godo.
Jenny Magdalena Andersson
Varseblivande 