Räven satt vid vägkanten som kantades av mustiga grönsaker som gjorde räven len i magen. Hästar körde förbi på vägen och yrde upp damm. När kommer hon undrade räven. Den sköna kvinna han hade sett häromdagen. Den kvinnans kraft fanns i livets lätthet. Hon dansade och sjöng.
Hon vilade på en sten i solen då han såg henne. Hon värmde tanken och själen som livet själv. De spännande stunder då livet leker hade han ändå haft. Nu fanns hon där. Han som ville vila en stund i solen med henne. Rävhanen närmade sig rävhonan. Vad hon var vaket ljuv, konstaterade han.
Mäktig där hon låg i solen och värmde sin själ. Så fridfullt och djupt lockande av hennes vackre päls och fötter som var vita och sken som pärlemo i solens strålar. Livet bejakade honom att gå fram och nosa sakta som en vänlig hälsning.
Hej, sa han. Hej sa hon. De tittade in i varandras ögon och såg stillheten i varandras själar. Hur brukar det här gå till sa räven? Va? sa honan. Ja när man finner kärleken. Hur gör man då. Hon böjde sin långa hals bakåt och skrattade. Ha ha. Det är lätt när det är rätt.
Kom! Han hoppade upp på stenen. Därifrån kunde han känna värmen ifrån hennes kropp och ljuset och varandet kändes nära och tryggt. Hur väljer man kärlek undrade han? Hon böjde sig fram och kelade med hans kind. Så här sa hon. Och tittade djupt in i hans ögon. Känslan av kärlek i en annars ganska ensam skog blev tydlig. Värme, närhet och det som faktiskt betyder någonting. Tacksamheten sköljde över honom.
Livet kändes lätt och ändå som en vänlig och trygg hand som hade lagts över hans rygg. Här trivdes han. Här ville han vara. Jättemycket. Amen.
Varseblivande 