Den väg som kantades av gatornas stenar fanns där under deras fötter då de gick. Ingen tänkte direkt på vem som hade lagt stenarna där. Ingen fann ro då de betraktade de gupp som också fanns där samt mellanrummen mellan de kantade stenarnas framfusighet. Den blomma som kröp fram och ur den stenkanten som ringlade sig tvärs över de stenar som ännu ej funnit sig till ro i jordens varande.
Den stenbumling som fanns inom kanternas varande försvann av en skulptur som täckte övre delen av den. Så den största stenen i gatan syntes inte då allt annat hade sitt fokus på statyetten som fanns ovanför. Den vilande masken som kröp mellan stenarna vilade i skuggan och saftigheten av jordens välsignade vatten. Masken krälade runt och fann sig till ro. Den vilade uti det kylslagna väder och blöta dylika vattnet som forsade fram längs med gatstenarna.
Alla guds vägar hade förenats. Det torra, det hårda, det blöta och de förnimmelser som avvägde dess vilka väg av vattnets villfarelse. Människorna såg inte hur gatstenarna var formade. De såg inte heller den blomma och den mask som krälade i dyn och kämpade för sitt liv. De röjde allt ihop på samma gång som de skulle slutföra renoveringen. Den renovering som tog bort allt och ersatte allt med nya. Finkammade gatustenar som hade kanter som var skurna med såg och var raka och finlemmade.
Det grovhuggna fick inte längre plats och inte heller det som växte och fanns däremellan. Nu skulle världen bli mer finlemmad och statistiskt säkerställd. Den man som hade lagt stenarna var för länge sedan död. Ingen visste hans namn eller att han ens hade existerat. Men mannen hade funnits och kämpat och svettats med stenarna som en gång hade lagts på vägens mitt. Nu var han borta och stenarna lika så.
Allt var nytt och förändrat sedan tiden som flytt sin kos. Varsebli livets möjligheter i ständig förändring men kom ihåg den tid som varit och hylla de som kom innan dig. Innan den nya tiden som följdes av det som en gång var firat och sant. Amen.
Varseblivande 