Det var en gång en häst. Hästen vilade i gräset och mumsade på gräset. Hästen vilade ett brutet ben som hon fick den tid då hoppet övergav ryttaren och skadade benet då de red längs med en bergskam. Bergskammen stupade nedåt och med illavarslande tro kom grimman i kläm och hästen snubblade och bröt sitt ben.
Men vad trodde då madmoisellen som stod där med sitt paraply? Vems var den häst som nu låg på hennes sommaräng och åt ur hennes grödor. De kom ned ifrån berget. Hästen sjönk ned och lade sig ner då benet ej längre bar henne. Vems var nu denna hästs öde?
Vem skulle skona henne och ta hand om henne tills dagen då hästen hade läkt sitt spjälkade ben hade vilat i livets sköte? Men vem ville då ta hästens liv? Vem hade rätt att göra det?
Ingen fanns där för att tro på en ny ryttares chanser. Ingen fanns där för att vinna den nya striden om hästens liv tills denne var kry.
Minska dina chanser att veta vad som krävs. Ingen vet. De som lever får se och hästens ben må springa igen efter den tid som krävdes till att finna ny styrka och kraft efter det liv som människorna haft.
Fader vår som är i himmelen, varde tro, hopp och kärlek till livet som finns. Trots de svåra stunder som finns. Amen.
Varseblivande 