Varseblivande texter om livet självt har i alla tider förundrat människor. Här kan du nyfiket och varsamt ta del av texter jag fått ifrån eviga källor för oss alla att inspireras av och för att vidga nyanserna kring livets kraft och glädje.
Den vind som började blåsa under urtidens vindar finns ännu kvar i syresatta lövmassor i Amazonas. Vinden vilar ej. Den vilar endast genom stormens öga. Den vilar endast då den hittar lä i skuggan av ett berg.
Vindens öga ser dig. Vindens öga hör dig. Vindens vilande dilemman finner ro ibland sädesfälten. Vinden viner längs med varma soldränkta berg och höga alptoppars färg.
Varsebli de möjligheter vinden för med sig genom trädens sus. Vindarna bär. Vindarna är här. Vindarna blåser genom urminnestider genom dränkta skogar och parmafrost. Vila ej i vindens öga, flyg med och sikta högt! Högt upp i skyarna som blåser dig upp på högre höjder. Liten blir stor, sanna mina ord.
Sedan 2017 har jag upplevt att texter kommer till mig när jag sätter mig ner i stillhet. Upplevelsen har varit oväntad och ibland svår att förstå, men den är verklig för mig. Skrivandet sker som ett flöde, där orden upplevs som givna snarare än konstruerade. Jag använder begreppet ”kanaliserat” eftersom det bäst beskriver hur det känns för mig, även om jag är medveten om att människor tolkar sådana upplevelser olika. Jag har mediterat regelbundet sedan 2007 och arbetat djupt med självkännedom, vilket har gjort mig mer lyhörd för mitt inre. Samtidigt står jag med fötterna på jorden och lever ett vanligt liv. Jag delar texterna för den som är nyfiken. Du behöver inte dela min upplevelse för att läsa dem, ta det som talar till dig och lämna resten.
Visa alla inlägg av Varseblivande
Varseblivande 