Den vresighet du finner i de röster som inte hinner ger en längtan till livets själv. Minska de bördor av enslighet som vilar uti livets prakt. Ingenting är sagt. Du kan ha förtröstan sedan urminnes om att förgylla de tider att Farao visste vad han gjorde.
Han var en stor man som vilade i Jerusalem en gång. Den gången fann han vänner under trädens skuggor. De satt och pratade på stenar och träd. De vilade i skuggan och drack ur sina rus.
Värmen var tung under de smekande tygernas kraft. Den tyngd som fanns i deras bröst lättade då människorna talade ifrån sina hjärtan. Men Farao såg mänskligheten som en skock får som bara skulle göra hans vilja skedd. Han var gud och de fanns där för att ge honom gåvor och förpliktigade deras själar att vandra i hans makt.
Men den dagen stod en pojke under trädet och vilade sig. Han fann sina tungomål och berättade en saga för Farao. Sagan hade egna vingar och flög högt emot skyn. Den berättade om en ängel och hans lärljungar. Jesus hade kommit till stan med sina föräldrar och hade av en slump stött på Faraon som satt i skuggan av hans favorit träd. Därav gick han raka vägen emot honom och berättade de mest fascinerande sagorna så som gud hade lärt honom.
De handlade om innerlighet och om vakenhet av livets fröjderliga äventyr. Vännerna föll ner och kysste hans fötter då Jesus kom och höll upp sina händer för att frälsa och skapa godhet. De såg att han var guds son och varskodde de mannar som höll honom fången då Farao hade tagit en man vid varsin sida om honom. Men Jesus bara log.
Han sa ”- Lär er av de goda som kysser mina fötter om att själen har en frälsande kraft i himmelen.”
De skrattade och bönföll Farao till att släppa pojken då han ju bara var ett barn. -Ok, sa Faraon och såg på honom. Du kan få smaka på mina druvor ifall du berättar ännu en historia, sa han.” Och Jesus log, blundade och lyssnade till sinn inre röst och längtan.
Historien handlade om ett litet barn som hade blivit fängslad av sin egen far och förd bakom ljuset. Inpräntad med lögner dag och natt om att folk var hemska och att han var en kung. De fanns där för honom hade pojken fått höra i hela sitt liv. Men berättelsen förtäljde också att vi alla alltid har val att göra och att vi kan känna in vårt hjärta och välja det ljusa solskenet som finns inne i hjärtats viskning. Alla människor har val, sa Jesus. Alla människor har möjlighet att lyssna till sin innerlighet i hjärtats djupaste längtan till livets godhet och känsla av gudomlighet.
Hur detta togs emot förtäljer inte historien. Min vän sa till mig en gång att Jesus hade en prins som vän. Jag funderade då på ifall det kunde vara den mannen som en gång lyssnade på Jesus berättelser och lämnade honom fri och lycklig då berättelserna fann sin egen energi och kraft för att hjälpa Jesus att gå i frid. Det vet jag inte. Men att den stunden gav mannarna något att fundera på var helt sant. De valde om igen och skapade nya förunderliga äventyr. Livets glädje fångade dem och de hade en vacker röst att slumra bredvid som sjöng vackra sånger.
Jesus var frid. En himmelsk melodi och en fröjd att skåda. Aldrig hade man känt en sådan innerlighet i en människa någonsin tidigare. Han var omtyckt och helt fantastisk enligt de människor som såg honom berätta och vila i Guds ljus även i de mörkaste stunder av nederlag.
Så kom den dagen då man fängslade Jesus och piskade hans kropp. Han ville överlämna sina gåvor till Gud. I all smärta som han kände var han ändå innerligt frälst och visste att hans dagar var räknade. Men det berörde inte hans själ. Den var fri och vacker att skåda. Amen. – Archangel Michael
Varseblivande 