Han hade en fin kavaj. I rockslaget fanns en bedårande ros. Den var av ädelt slag. Inte vilken ros som helst utan en vild ros. Välsignad av påven.
Min livsenergi finns i gudomligheten, berättade påven. Den dagen uppenbarade sig en blommande äng ut världsalltets hemlighet. Den innehöll många olika sorters blommor. Den vidgade vyerna på de mest enkelspåriga som då de tittade ut över ängarna insåg prakten och välbehaget av de blommor som just slagit ut. De stod praktfullt sida vid sida och vilsnade ej mer.
De vilade i en trygg rot och hade många olika färger. De färger som symboliserade nyanserna av evigheten. De färger som påvisades kring reflektioner som byggde på rosornas olika prakt. Med den valda rosen gick sedan mannen ombord på livets eka och rodde hemåt igen.
Han visste vägen. Vågorna kluckade emot skrovet och vilandes ur tidens rand kunde skepparen med den röda rosen minnas de dagar då han fört många vackra samtal med sin hustru. Nu fanns hon ej mer. Han sörjde hennes anletsdrag och vilade i tanken om evig frid.
Mannen tog av sig sin kavaj och vilade den uti sitt knä. Han böjde sig ner och grät. Han vilade i ensamheten med havets vågor kluckande längs med skrovet.
Fiskarna hoppade vilt i viken och de nappade på de tyngder som hängde sig ner under ytan.
Välsignad vare vår tid, sa sjömannen. Välsignade vare det de stunder av evigt liv. Välsignade vore de dagar med varandra log nu sjömannen med blicken emot fjärran och tankar med välbehag på de stunder han och hans fru hade skapat lusten till livet tillsammans.
Vore man levande skulle man ännu ej funnit de nya äventyr som också nu skådades.
Tack sa sjömannnen om sin fru och slängde den välsignade rosen i havet. Tack för den här dagen, sa han, och log. Amen .
Ärkeängeln Mikael
Varseblivande 