Det var en gång en fiskare

Han trängde en sill i vassen. Han valde de verktyg som fanns i boden och försvann ut i natten.

Det kluckade längs med båtens vattenlinje och de valar som en gång funnits fanns ej mer. De fiskar som simmade var lyhörda för dunket av en fiskebåt och lät sig inte skrämmas av näten. De valde att komma upp till ytan och dö. De valde att minska sin livslust på vägen med krokar i sina munnar. De valde att simma längs med bergets rand uti tångens gyllene skimmer då krabborna leka och valarna bestå. De valde att vila i vassen.

Den dans som fanns bland fiskarnas äventyr emot havets svallande vågor skulle ej längre färdas uti den sinnrika vaggans rand. Himmelen och havet fanns till för varandra medan årorna doppades i vattenytans vilsamma rand. Men varför doppar de smilande grodorna sina ben uti vassen?

Inga vilsna svanar simmade i viken. Alla var där. Fiskarna och mina vänners vänner. De log emot de svanar som lyfte emot skyn och de strandade valarna i dyn.

Minska ditt tålamod genom välvilliga sävliga lata dagar. Du skola ej fara längre än till klostrets vita väggar då dina dagar äro förflyttade in i medeltiden. De vilsamma fiskarna simmar ej mer. Amen.