Kvinnan talade många språk och en dag hade hon ryska på sin agenda. Ryskan var helt annorlunda än andra språk. Den hade tecken hon aldrig tidigare hade skådat eller streck som visade på helt nya sätt att tala.
De vilande tungorna tog snart en ny form och hon lärde sig språket tacksamt långsamt. Vilandes i nya tungor kunde hon förstå nya dimensioner. De nya dimensionerna skänkte henne glädje och sorg då hon insåg att de tungomål hon pratade hade en långsint förmåga till förfall. Nya berättelser förtäljde de mest grymma historier hon någonsin hade hört. De sagor hon nu kunde läsa kändes smärtsamma och tunga.
Ibland önskade hon att hon aldrig någonsin hade utvecklat nya förmågor. De låg nu henne till last då hon forcerade en ny tid.
De vilsna svanarna i viken dök. Hon kände sig ensam. Inga hon kände talade ryska. Inga hon kände talade heller kurdiska som var ytterligare ett språk hon behärskade. Där fanns engelsmän, fransmän och spanjorer men inga människor med talets gåva ur världsalltets hemligheter.
Hon vilade på en sten då jordekorren kom på besök. Finn din väg ut emot nya dagar emot horisonten och du kan snart börja sjunga nya melodier, sa den till henne. Hon förstod den och log. – Bartolomeus
Varseblivande 