Den mannen hade korta händer. Han hade en vilsen blick. Han hade en katt som följde honom genom livet. Den mannen fick vanliga stunder och den mannen hade även ovanligheter han förkovrade sig i.
Han fick ett träd då han var pojke som växte sig stort medan han levde. Den livskraft som trädet visade honom fann han förnöjdsamt småleende då han gick i sin trädgård som glänste. Det var en trädgård utan några hyacinter. En trädgård med blommor och blad som växte fram.
Den trädgården hade han ägnat sitt liv åt. Han hade odlat sina pelargoner och genom sina fiskar kunnat följa fler generationer som fötts.
Min längtan, sa mannen, är att föreslå att en grävskopa skulle komma hit och förstöra allt jag byggt. Nu har jag inte friheten att göra något nytt. Jag behöver ständigt passa på den grönskan jag sått. Men får jag börja om hade jag valt annorlunda. Jag hade då gett mig större vilja av att umgås med vanliga människor och gå ut i världen och vandra. Upptäcka nya stunder av lycka.
Mannen kliade sig på kinden. Den kind han kysst hade flytt. Hon hade funnits där en gång men det var länge sedan nu. Han hade odlat sin grönska men på fel sätt. De stunder han nu kände med sina träd och blommor kändes inte längre rofyllda.
Han längtade bort och vidare. Han längtade efter nya äventyr. Han längtade efter de nya blommor han kunde upptäcka. Han kände en hand på hans arm och vände sig om. Där stod Jesus. Han vilade i hans blick och gick. Amen.
– Ärkeängeln Mikael
Varseblivande 