Klädsamma äro de som vilar nu. De som finner tröst och ro i nattens stormar. De som finner den vilsamhet som finns i lugnet. De som finner den vilsamhet och stillhet som finns i grunden av allt. Den som finner sin inre längtan emot upphöjda berg kan nu börja bestiga dem.
De som känner en frid i stillheten mellan de stunder där vindarna bär. De som känner den vilsamhet som finns i hjärtats röst. Den som känner en vilande hand över deras kroppar som ger dem och ser dem det där som de behöver just i stundens ögonblick. De som vilar utan att truga den konst som förmanar till förlamning.
Den som sår frön av vindar som bär och försörjer jorden med välmening och omsorg. Den som vilar och förser de som fattiga har en börda att vila emot. De som vilar och finner tröst i deras bröst. De som vilar och har en välvillighet kring den barm som triggar de nyanlända svanarna i viken.
Ropa mitt namn och jag är där. Ropa min psalm om bärarens röst som fångas uti stormens tröst.
Den saga som finns här för er alla att förtälja är den om herden som försvann in i dimman och som därefter hittade ut ur bergens dal, upp på kullen och ner på en annan plats än den hon först hade varit på.
Den vilsenheten som man känner i en förändringens tid är förbi. Den tydlighet och förlamning som kan uppstå i dimmans upphöjda berg är en vilsam känsla kring en förändring som leder ditt vindarna blåser.
Den litenhet man kan känna i bergens dimmor är en vilsenhet och en sorglighet som har en röst som söker tröst. Den vilsamhet man sedan har då allt klarnar och man kommer ut ur dimman som förskingras och sänder en röst till guds rike är sagolikt vacker.
Den vilsenhet som finner tröst i nattens mörker är en litenhet på jorden som finner en dans i nattens äventyr. Den litenhet som kan skänka en känsla av välbehag och vishet kan liknas vid en liten svala uppe i toppen på berget som kommit bort ifrån sin flock soch som har en vilsen röst attt sjunga med.
Den svalan kommer att lämna dig ikväll och finna vilsamma stunder i ditt bröst. Den kan vila och finna tröst uti nattens äventyrliga timma. Den kan vina ner för bergets dal, ut ur dimmorna och upp igen genom mörka moln som skingras och vilar i en klarblå himmels skrud.
Den vilsenheten är du och den klarheten är livets ord som strömmar i en värld full av äventyr som fördriver det onda och införlivar det goda.
In i ljusa stunder och in i mörka vrår som lyser upp och består. Den litenhet som finner sin natt och röst igenom mörka rum som ljusnar är du. Den litenheten som finner en längtan till evigheten, det är jag.
Den vilsenheten som infinner sig, det är vi. Vi i en stund av frihet. Vi i en flödande sång. Vi, gång på gång. Vi och jag och du och vi en löpande driva av äventyrliga texter som förenar och förstör det onda och firar det goda till nya livsbejakande ögonblick. Den sången är vilsam och sund. Den sången är avund. Den sången är vilsamhet och frihet som driver ut det onda och föder nya liv. Den sången är av godo och förringas ej. Den sången är av stillhet kring den tid som flytt och den tid som komma ska som ej existerar i ögonblickens sång.
Den vilsamhet som infinner sig i livets ord har en sång av frihet. Den litenheten som infinner sig i en vilja att skörda livsbejakande äventyrliga sanningar har en sång av frihet.
Den vilsenheten som infinner sig i människors hjärtan då de finner frid och ro i sina bröst kan vilsamt vaka över livets sanningar. Den litenhet som kan vidga vyerna av stillhet kan liknas vid svarta fåglars klara sång. Den börjar om gång på gång.
Den litenheten och sårbarheten som finner kraften i natten har en vilande sång som har en ton av stilla melodier.
Den litenheten som börjar om har en skugga i hjärtat som behöver vila och finna nya vägar. Den litenheten har en vilsamhet och ett språk av livets röst i sitt bröst.
Den vilsenheten har en sång som börjar om den dagen då vindarna blåser och vidgar dess vyer till nya låtar och melodier av äventyr.
Den vilsenheten kan likans vid en sång som vilar i någons bröst och finner tröst. Den sången kan vila i dina händer i alla hjärtans evighet.
Den vilsenheten är sund och trygg. Den känslan är som att klia på din egen rygg.
Den vilsenheten är att vara i ett rop av frihet och de som inte lyssnar kan ej mer. Den varskodda sanningens flykt kan inte längre liknas vid de svanar som flytt, utan av de stunder som kvittrar av välbehag och kan liknas vid apor i ett träd som skuttar och svingar sig enkelt emellan grenarnas sång.
De börjar om, gång på gång. De vilar i en evig ström av ögonblick mellan tider som flytt. De vilar ur mörka hjärtan som börjar om, gång på gång.
De vilar ur de eviga tider som har en begynnelse i mörker och som därmed räddade världen med ljuslagda ögonblick genom tider som flytt.
En bang och en krasch som startade allt och som därmed har fångat och blåst kallt. Efter den krasch om vidgning av universella krafter kan du endast vila i stillheten som lägger sig efter en tid som har höga frekvenser av välbehag. De valda delar av dig själv kan du landa i att du kan och du vill.
Du kan börja om och återigen landa i vilsamma stunder tillsammans med din man som skänker dig en vilsamhet och en kraft ifrån guds lågor. Du kan inte se och inte höra men känna den välsignelse det ger er att vila emellan raderna av välbehag. Amen.
Jesus – din trofasta bärare av livet ljus i mörka timmar.
”Jag ser när du känner förlamningen i ditt bröst där ute på stormande havsmelodier. Detta ljus äro tydligt i nattens mörker. Känn i ditt hjärta de stormar som bedarrar och driver vidare dit skuggorna finns. Du kan lysa i nattens mörker. Klar med milda ögon som giver andra tröst i nattens mörker. Amen”
Varseblivande 