Någonting föll i vattnet. Endel av klipporna som lossnat kom loss ifrån bergets yta. Det trillade ner i djupet. Vattnet plaskade ljudligt då det brast. Vågorna rörde upp vattenytan och smekte omgivningen. Allt brast i ett ögonblick.
Stilla undrade de vad livets förunderliga skeenden skulle bli när de gick ut och predikade ibland folket. Likt en del av stenarna kände de sig förvirrade men ändå så självklara.
Känslan bestod då Jesus tog fram grus och höll i sina händer. ”Likt stenar, grus och klippor står vi stadigt trots livets föränderligheter, sa Jesus.” -Nu kan ni alla gå och finna era egna stigar. Vänner möts och vänner skiljs. Det är livets gång. Det är livets självklara öden som ligger i era händer. Likt grus och småsten skapar vi tillsammans ett fastare berg någon annanstans dit det fraktas och smälter in på nytt. Må livets förunderligheter göra er nådiga mina Sanna lärljungar, sa Jesus. Gå i frid och synda ej mer.
De fortsatte sin resa genom bergen i Palestina. De vilade vid olika platser där skogen snart fanns att finna för skugga och vila. Skogens träd hjälpte dem att finna ro i stadens hetta.
De vilade på en filt och höll sina händer i knät. De bad till Gud om beskydd. De visste att de levde farligt och att deras ord lätt kunde leda till dödens domar. Men de förkunnade ändock Jesus, Guds son och den lära de gav dem om livet självt. Om vänlighet och kärlek som kunde flyta i deras bröst. Om välsignelsens krafter som gjorde det lättare att andas, trots hetta och missväxt.
Livets möten förkunnade mänskliga livsöden. Liv där människor begav sig på flykt. Bort ifrån faraon. Bort ifrån död och elände. Bort ifrån Guds goda intentioner som liknades vid vilseledda herrar i vackra kläder. De ville inte längre höra till. De ville istället våga vara sanna i sina bröst och lyssna till Guds röst.
Röster där de vandrade som susade i träden. Röster som vilade i sånger av fåglarnas ljusa röster. Det ljus som spred sig i hjärtat då de förkunnade gud var allsmäktigt befriande. De kunde höra Guds röst genom det läkande varandet i naturen, ibland alla djuren.
De kunde vila i Jesus närvaro som spred en känsla av välbehag, De kunde vila i sina sinnen. Med kraft och äventyr i sina bröst bland människor som sökte dess tröst. Vilsamma var orden när Jesus talade. Vilsamma och mjuka. Vilsamma och fruktade av faraonerna som hörde dess viskningar i natten. Som väckte varsamhet till liv. Som förstörde dess ro genom att hjärtan sattes i brand. Men kärleken är störst och vackrast av allt och alla när olika människor fann den nära sig själva.
Där i dess kraft kunde de agera med hjältemod och ett sinne som vilade i kärlek och sorg om de tider som flytt. Vilsnare var de ej mer.
Jesus satte sig vid lägerelden och bad en kvällsbön till sin far. Han bad om att skona hans liv. Han visste vad han skulle få göra och ville inte. Han var ledsen och förstod i sitt hjärta vad som måste göras men ville inte förstå i hans kropp som skulle lida av nederlag. Men kroppens talan var av godo. De förenade kraften för visheten bodde nära hjärtat som slog och log.
Den vilsenhet som fanns i Jesus den dagen var som småstenarna som föll längs med ryggraden av bergets mitt. De åren var kommen då allt borde följas av rikedom och sorg, om att börja om. Den dagen var fylld av välbehag som endast hittades i hjärtats röst.
Allt annat var en bundsförvant med Guda hus. De bundsförvanter som vilade på stenen med elden emot hans kind kände sorg och smärta men vilsnade ej mer. Den smärta Gud kände i att låta sin son få genomlida allt var även den av sorgliga mått ur Guds ögon. Men lidelsen kände inga gränser och gud visste med att förslå sorgen ur lidandet och skulle en dag finna ro i hjärtat hos alltets varande.
Minnen sviker ingen. De förskönas genom åren för att minnas återigen den dagen då herren återuppstår ifrån de döda och likt svanar över himlens varanden försvinner i natten och hjärtats röst.
Minnen försvagas. Minnen består. År efter år. Minnen kan icke göra sig påminda ur livets sköte för allt ständigt börjar om. Livets utmaningar att släppa de stenar som föll skapar kraft och längtan.
Jesus talade till sina lärljungar på bergets rand. ”Må vara att gruset liknas till sand. Men stenarnas innebörd är detsamma som den värld min fader skapade ur intets kraft. Må vi leva i lycka och sorg, där allt börjar om än en gång. Livets krafter bestående år efter år och du kan höra min röst i ditt bröst. Närhet och värme må finnas i din själs kraftfulla varande. Men vila ej mer. De stråkar som spelar om kvällen vill dig väl. Det kan ljuda melodier genom himlakroppar som sjunger fridfulla toner till livets allt. Mina kläder är fula må hända i dina ögon. Men dina ögon som snärt en lögn har ännu inga ögon som ser klart. Livet är underbart att leva vid kärlek och sång. Nu är dags att börja om.”
Livets röster föll ej mer längs med berget och ner i vattnet. Det stannade med moder jord och började om. Amen.
– Ärkeängeln Gabriel
Varseblivande 