Litenheten var påtaglig. Den Farao som litade till sina drömmar föll. Den Farao som litade till sina minnen om kraften i äventyren var inte längre glad. Den kraften som han trodde att han hade haft var av ondo. Den kraft han trodde att han hade i sitt bröst var vanligt förekommande hos alla människor som ville människor något ont. Den var ond. Den var kall. Den hade smält bort med livets ljus som sakta hade drabbat dess stundande öde.
Livet bortom detta var påtagligt då han hade trott att han var oövervinnerlig. Det var inte sant. Hans hjärta smälte och insåg dess villfarelser då han såg sin egen son som värmde kärlekens rum. Den son han fött till världen hade förått honom. Han var förkrossad. Den son han hade tagit i sin famn och vaggat ömt hade vuxit upp till en man med egna känslor och värderingar. Den son han hade lyft upp på sina axlar gick nu själv med en kärlekens behag på nya stigar.
Varsebliven om dess vägar emot nyttjad längtan fann han nya vägar i sitt hjärta. Den son han hade varskott om förändring hade vuxit upp och förått honom för folkets godhet. Litenheten blev stor och hans hjärtas röst tvivlade på vad som var sant. Han vilade i sanningar om det förflutna och hur hans förfäder hade sagt till honom om hur livet skulle vara.
Nu stod han vid livets strand, i öknen och såg dammet flyga över hans hästars huvuden. Sandkorn som förblindade honom fick honom till att lita till sitt bröst. Där var det i stormens öga, där var det förunderligt stilla. Där fanns en kraft som växte genom hans varande av ögonblickens stunder och en visdom större än gud, trodde han. Men ack så fel han hade. Faraons sinnen var mänskliga och såg ej guds storhet. Hans ögon var förblindade av stormen och sanden som flög in och förgörde dess syn och där i fann ej längre heller någon stillhet. Där föddes en röst som han hade i sitt bröst.
Var stilla och ligg lågt. Men tiden hade flytt ur hans bröst och tiden stod nu stilla i väntan på nya tider ur folket röster. Stillheten var förlamande. Stillheten varade endast några sekunder men dess stillhet fick fart ur nya rön kring hur han skulle styra sitt folk. Han hade inga fler idéer att ta till. Hans röst var inte längre klar och skarp. Han hade förlorat sin kraft ur evighetens längtan till något nytt. Den tid han hade var slut.
Nya tider förskönade dess stunder av folket som blev fria och log. Den nya tiden var här. Folket jublade och förskönade dess dagar. Folket kunde tala igen, sjunga och dansa på hans grav. Den nya tiden var här och den nya vilsenheten i deras hjärtan fann ro i kärlek, tro och hopp. De hade inte gett opp. De hade segrat och var i stundens krafter av oändligt nya äventyr. De dansade och log när Farao dog. Amen. – Ärkeängeln Mikael
Varseblivande 