Livet är en dos av evighetens allt. Det är först när du kastar dig ut i evighetens känsla som livets storhet förför dig. Den kan likans vid en dans med toner och melodier som klingar mellan universums lagar. Den kan vila i en dans av stillsamhet och sorg. Den kan vila i en dans av vilsamma toner och melodier som tar dig vidare ut på äventyr i berg och dalar. Den kan vila i en nyans av liknande stunder så som fåglarnas sång över bergens dimmiga dal. Den kan vila ur en litenhet som tar sig stora friheter. Den kan vila i en sång som förmedlar kärlek tro och hopp, upp i ingenmansland som vilar utmed en myras rygg klättrandes ner på stigarna som faller nedför bergets kant. Den kan vila i en förklädsamhet utan valsande stunder.
Förgätmigej är din grej. Jag menar ingen sorg för dig utan att vilsamt också förstå livets färdigheter. De kan grunda sig i en kraft som förenas med världsalltets lagar. Den litenhet och förunderlighet du har kan vilsamt göra sig påminda utan att för den skull vilja vara i en förenande kraft av oss alla. Alla hör ihop. Alla förenas. Allt och ingenting gör allt möjligt. All kraft och styrka som finns i universums lagar har en förblindande kraft av guds förgängligheter.
Multipla universum som förenas i en kraft av gud.
Synvillan av att vara ensam är av godo för den man som tror att han är livets epicentrum. Den kan förvilla de minsta nämnare till att vara en världsbild som kan livnära den minsta nämnaren som ändå är den största. Den kan vara i en dans med evig längtan till guds färdigheter. Den kan vara i en dans till något större som du inte ens kan ana. Den kan vara i en dans och rymd av färdigheter som finns där för er alla att ta ett djupt andetag i och spira dess kraft ur molekylernas röst.
Var en tröst i evighetens längtan till gud faders skapelse. Var en vilja till förenade krafter som samverkar. De dina kan vilsna och se sig själva som små troll av guds tider. En vilsenhet och en färdighet att påvisa för att vila i krafterna av guds godhet. De dina kan vilsna och visa att ju mer de kan se är en hälsning ifrån de sina som nedanstående tider tidigare har levt och andats på jorden. Hur kan de dina vila och hur kan de sina få ta del av detta allt som ändock växer och frodas ur universums kraftfullhet. De dina kan vila och se, dina kan se. De dina kan får en vilsenhet. Den kan vila och den kan vara och den kan vara och den kan vila.
Se guds färdigheter in i minsta molekyl som formar vetenskapliga bevis på existensen. Den kan vila i att den finns där och att den har en plats ur varje kärna som gud är villig att vila i. Den kan vila i kärnan av ett äpple eller kärnan av evigt liv. Den kan vila i en vilsenhet som föremedlar dess krafter Den vilsna känslan ur evighetens lagar och dynamik kan forma världens allt. Hur kan de annars vila i förändringarna. Den kan vila i förmedlandet emellan varandra längs med krafternas tider som skapar längtande stunder ur guds härlighet. Den kan vila ur en dans som förmedlar kraft. Den kan vila i en dans som förmedlar stora stunder av längtan till något mindre.
Varse gud med guds färdigheter som kan skapa vad som helst. Amen.
– Bartolomé
Varseblivande 