Han mindes plötsligt sina äventyrliga lekar. Där pinnar skadade fåglarna. De var ej vänliga och han ångrade sig djupt. Valet hade varit enskilt då han kom ifrån byns vänner. Men dessa ville så gärna följa med honom. De var av godo. De ville honom väl. De visade sig ur eviga liv att få vara där för honom. Min känsla var att de sedan försvann för att göra gott någon annanstans. Pojken slutade att skada sig själv och fåglarna. Livets sång öppnade upp för oändliga äventyr.
En dag kom det riddare till byn. De hade med sig facklor av eld som brände ner byn. De hade bott på andra vilsna platser, andra ställen som skrämde och förförde de levande. Byn brändes ner. De stegade av sina hästar och smakade på den nya jorden. De stillade sin hunger och vilade i skuggan under träden. Livet fortgick och de slog slog till ro. Mina män dog. Men en ny dag hade börjat och varskodde alla om varandras lidanden. Varför? Så onödigt.
Minns de dagar då vi växte upp sade Adam till Eva. De dagar då vattnet porlade i bäcken och inga strider fanns. Dessa dagar kan återfås ur livets blommande stunder. Drick ur evighetens flod och rena din själ. Mannarna drack och förlät varandra för de svinerier de hade åstadkommit. De förlät sina onda andar i sitt bröst och fann tröst.
Jesus förlät dem. De bad om syndernas förlåtelse. De grät och var ångerfyllda i många år. De vilade på bybornas ägor och kände ingen ro. De for sedan vidare och började om ett nytt liv. Ett liv i kärlek och välvilja. Prinsen var död och begraven och fanns ej mer. Amen.
– Ärkeängeln Mikael
Varseblivande 