Det var en orolig tid

De sammankallade till möte mellan vigda och invigda. De vigda talade. De oinvigda var tysta. Vilandes i sina tankar och funderingar kallade hon sin man till mötet. De sammankallade guds varande på jordens allt genom att inse att ingenting vilade i den mörka timman. Vilandes av ljusets frånvaro utan att för den skull känna en tyngd av ensamhet. Livets tysta tårar i natten. Varseblivande guds nåde tillika dess gudomlighet svävandes i liv och död framkallade hon det ingen annan man hade känt. Vilandes mellan de båda stolarna fanns ett tomrum av ensamhet. Livets stolar ut världsalltets längtan var närvarande. En härskande teknik. En vilseledd frihet. En ensam dialog. En vilsen rymdmask svävandes i ingenmansland. I nattens timma fylldes livet med hopp, tro och kärlek. Ingen mans land var förgäves. En frivillig död fanns där för alla. En vilsenhet var stor i världens hörn. Bli med guds vilja till frid och frihet så skall ni alla varsko dess storhet. Amen – Bartolomé