…en man som visade sig på jorden. Han visste vem han var. Denna man visade livet sin mening och sång. Det spirade kraft och energi ifrån hans hjärta och kraften började med att visa på äkta handlingar av kärlek.
Livet fortskred och mannen hade änglahår och björnfäll som han bäddade med i de mörka skogarna. Han var egentligen en legend men hade dragit sig tillbaka till ensliga vrår då han inte längre orkade med alla människors vilja att skapa nya möjligheter.
En dag gjorde mannen en vilande dag. Hans bjöd sig själv på dryck och mat som han lät sig värmas på elden. Den eld bringade lycka och välbehag. Den eld kunde ingen förgöra. Elden glödde som en fura ur en nyponbuskes röda sken.
Denna eld var av godo för trädens rötter och mannens värmande behov. Denna eld vilade i en sanning om evigt liv. Mannens minnen tynade bort då han värmde sin själ i nya vidder ur evighetens tecken. Hans skulder blev ärofyllda ur en vacker värld och minutiöst lidande. En afton som denna värmde alla synder och ett nytt liv återuppstod.
Ur björnfällens mjuka sken bad han till Gud och knäföll över hans mors döda kropp. Modern hade lidit en del men hade nu funnit frid och välmående på andra sidan. Dessa sagor är av godo för att vidga era sinnen ytterligare. Vi finns här för er i all evighet. – Donna Summer
Varseblivande 