Klingar dessa skall genom livets längtan? Kommer de att präglas av en röst i dess bröst Eller finns det varanden som består år efter år ? Kan vilsna hundar flyga lågt? Kan livets gåta besvaras av dess gråt? Kan ingen se dessa äventyr som livet erbjuder för att livets strålar smider dess ryggars rörelser och vilar i kraften av dess pergament och vilsna skall. Var är hundarna måntro utan att vara i dess bur i ur och skur? Kan de vara där matten bor och livets läxa vila i deras klor? Kan ingen se dem som de är. Fulla av bus och livets rus. De är en längtan till en snabb flykt av törst ur människors röst uti deras bröst.
De vill vara till lags och vara i deras närhet som vänner i mörka vrår, även då de fäller en tår. Kanske kan livets hundar vara i en evighet av sus och dus men mellan deras ben finner ingen deras rus. Livet består, år efter år och livet som hundar skäller är en enda skräll utan att för den skull vara någons bästa vän. De är det de är. Hundar som litar till människans röst och vari de kan höra sitt hjärtas bröst. Hur kan ni veta att ni är större än dem. Ni är ju ändå inga som varar i evigheten. Kalla dem byrackor, kalla dem ingens kotlett, men när ni väl segrar gör ni det lätt.
De är svagare än er men starkare i psyket och de är ingen mans varande utan att vara en hund av deras slag. Har ingens hund gjort sina val. De kan vila i en människas röst och bröst och vara en tröst. De kan vila och vara och vila och vara. De kan finna ett ben och vila under en sten. De kan vila och vara och vila och vara och vänta medans matte ser på hur livets frodiga TV står på. De kan vila och vänta och vila och vänta och vila igen och igen. Men det är ju så att de är en vilande hund mellan deras lata dagar och att denna dagen är en annan dag som består, år efter år.
Varseblivande 