Det var en gång ett sto som stod i ett bås av mulor och elefanter. Denna mulan som stod där hade långa öron och gråspräcklig päls.
Den vilade i en värld av egensinniga varseblivande möjligheter. Antingen skulle den slaktas eller så skulle den få släppas ut på grönbete längs med vägarna och gå omkring tills dess att någon tog livet ur den. Det var så det var på den här tiden då Jesus levde.
Han hade besökt det här stallet en gång och hade vägarna förbi på väg hem till Marias släktingar Ismael och Jonathan. De var av den farten att de inte visste vem som var vem tillslut för de hade avstannat i livets boning. De hade inte kraft kvar och de hade inte längre några vilsna tankar att dela med sig av.
Det kom sig så den dagen då det var skattskrivning. Denna dagen var en ära att vandra längs med vägarna för en häst som kände så många andra hästar och stoet blev uppvaktad av en hingst som hette Ismael.
Denna häst var av hög rang men stoet var bara en bonde som inte kände till några vackra hästars malliga manar och kalufser att bidra med. ”-Hur var det ställt här då”, frågade hästen till mulan som stod där trumpen och övergiven.
”Det är ingen som vill ha mig”, sa mulan och steg åt sidan av evighetens väg.
Denna dag var en lång och varm dag och det var inga vätskeställen att vara på för att svalka sig och vara i en färd av vägledning och varseblivande galopp.
Hingsten stegrade sig och ryttaren föll av hästen. Hästen var en klok och vacker hingst som ville sin kvinna väl så han tog med henne till en solnedgång och ett vattenbås och där avnjöt de vatten och en vacker kväll tillsammans.
Inga fler ryttare steg längre upp på dessa ryggar utan de var fria i att klara sig själva.
De längtade efter små föl och när deras ynglingar kom var de så lyckliga vid havets rand där ängarna var frodiga och grönbeten låg utanför de värsta farhågorna.
Där levde de lyckliga i alla sina dagar. Amen.
Varseblivande 