Det var en gång en fasad och en tupp som hette Rut och Torbjörn. Den ena sa till den andre, ska vi gå ut och finna nya stigar?
Ja vad roligt sa den andre. Vilka stigar ska vi ge oss ut på herr Tupp? Jo, det är så att jag vet precis vart vi ska gå så du kan bara följa efter. Ja ha sa hönan.
”Ropade någon mitt namn i skogen”, undrade tuppen. ”Inte vad jag hörde”, sa hönan. Jaha då var det väl jag som drömde det sa tuppen. Allt eftersom någon kom i dess väg så glömde dem av varför de gett sig iväg och vart de var på väg.
Du kan ju bara låtsas som att vi vet sa tuppen. Jag har glömt varför vi överhuvudtaget kunde rita en nya karta av verkligheten på denna dagens timmar. ”Jaha”, sa hönan.
Det var mig en farlig räv som kommer där borta. Ja, honom får vi minsann vara rädda om, sa tuppen. För utan honom kommer vi aldrig levande härifrån.
Vad menar du sa hönan? Jo, jag menar som så sa räven att det vi inte vet har vi inte ont av och vi kan ju bara låtsat som om att räven inte fanns.
Ja ha, du menar så sa hönan. Men han finns ju där. Ja men det vet inte han att vi vet, sa tuppen. Ja ha, sa hönan.
Vad menar du då? Jo vi kan låtsas som att han inte vet att vi finns och då behöver inte vi sakna honom, för han vet ju ändå inte att vi inte finns, eller?
Jaha sa hönan och kacklade förbryllat. Jag förstår inte vad du menar men det låter väldigt bra.
Ja men då gör vi så sa räven. Javisst sa tuppen och så offrade tuppen sin bästa vän till folkets jubel och varför gjorde han det? Jo, för att någonting behöver avlivas för att återuppstå.
Slut.
Varseblivande 