Ärkeängeln Gabriel. Det var en stilla natt i Betlehem. Livet fortskred som vanligt och livets resa hade just lämnat jordelivet. Det fanns en längtan hos människorna att leta efter ljuset inom sig. Det var en tid av mörker och ljuset behövdes som allra mest just nu.
Det är en fröjd att vandra på stigarna ifrån förrr ropade mannen i det stora skägget. Ja verkligen sa hon och visade honom sin röda kam. Hon kammade försiktigt igenom hans skägg och flätade en fläta ur ren välvilja, knöt ihop flätan med fingertopparna och visade honom hur det blev ur olika vinklar och vrår.
En vacker dag att vandra på låg framför dem och livet hade inte känts så här stort och mäktigt på länge. Livet. En känsla av meningsfullhet nu när stigen bar dem emot evigheten.
Denna stig hade Jesus själv gått och nu fick dem vandra här och visa deras skeva trosuppfattning för att lita på sina kroppars lust och välbehag. Det var en vacker syn att skåda.
En liten valp skuttade fram emellan deras ben och nafsade på mannen i skägget. Varför ska du vandra här undrade hunden. Varför inte bara stanna och lek med mig?
Nej sa mannen med det stora skägget. Tiden är mogen att gå stigen fram för att höra min egen röst och leken får vara för nu. Det är en ynnest att få hälsa på dig sa mannen men det är en större ynnest att få vanrdra i mina skor emot Betlehem ifrån Nazareth.
Den väg familjen på åsnan en gång gick vill jag också vandra nu för evigheters lust till längtan att förstå och vara nära Gud själv. Det kan du vara ändå sa hunden. Leken finns inom dig och du behöver inte vandra ensamma stigar för att förstå. Bara vara här och nu och njut av livet. Det är tiden att vara i. Nu, nu, nu, nu och nu. Då kan tiden vara mogen, inte förr och inte tidigare. Utan bara nu.
Varseblivande 