Jag vill berätta en historia.
”Det var en tupp som hade ett ben. En dag när tuppen var ute och gick, hoppade tillsammans med hönorna sa han. Du jag vet att du är en höna. Ja kacklade hönan. Kan du slå volter med bara ett ben, som jag, undrade tuppen? Nej sa hönan. Jag inser mina begränsningar. Så jag är väl inte dum heller sa hon. Då sa tuppen att det borde vara en liten möjlighet till att det kanske skulle gå ändå. Vågade hon då att prova? Varför det sa hönan? Jo för om du inte provar även om chansen är liten för att du skulle klara det så skulle du aldrig få klart för dig ifall möjligheten skulle kunna ge dig en kul resa, om du inte provar så får du inga svar. Ja ha sa Hönan. Men jag är rädd sa hönan. Det behöver du inte vara sa tuppen, du har ju mig. Klarar du det inte utan trillar och slår din vinge så finns jag här för dig. Ok sa hönan, jag provar så får jag se vad som händer. Och Hönan tog sats och flaxade längs med gärdsgården. Hoppandes på ett ben tog hon sedan ett språng rakt ut i det blå och landade stadigt på bägge benen. Det gick sa hönan jublande glad, Det gick. Och det var verkligen roligt! Vad härligt sa tuppen. Det var så roligt att jag vill göra det igen sa Hönan. Tänk att jag klarade att göra sånt jag inte visste att jag kunde, det är ju helt fantastiskt. Javisst är det sa tuppen, javisst är det.” – Slut.
Varseblivande 