Berättelser

Det var en gång en liten gubbe som satt hemma vid sitt skrivbord.

Han skrev ner det jag sa till honom. Han längtade efter att vara med oss. Denna man fanns här i sitt hem och lät kraften komma till honom. Ingen visste vad den innehöll förutom honom själv. Så en dag kom det en vilsenhet över hans själ som tvekade inför guds härlighet och han ville inte bli sårad. Han ville inte bli varskodd en hemlighet som höll hans hjärta lidande ur en kommande händelse han blev tillgodoräknad ur evighetens evighet. Gud sade till honom att hans son som var på flykt undan eremiter som ville honom onåd var i fara. Hans son kanske inte skulle överleva om han inte sökte skydd utan att tvivla.

Denna gång var det så att jordskredet utmanade dess överlevnad. Och det var en kraft inifrån inre krafter som kanske inte föll i god jord utan istället varskodde allt folk om herrens storhet. Litenheten i ett jordskred är påtagligt. Herren varnade de folkmassorna som befann sig i Jerusalem denna dag och varskode en och annan profet i landet som vilade i en längtan till guds rike. Denna längtan visade sig värdig och det fick en vändning som inte någon var beredd på.

De kan inte ge och de kan inte ta utan att för den sakens skull kunna undgå att guds rike är en plats som är oändlig. Ge dig hän och denna längtan är varseblivandes utan att förtälja historien mer än så. Den kan ge dig löften om paradisets lagar och regler och den kan ge dig en hymn att sjunga varje dag. (18 juni 2019)

Det var en gång en flicka som bodde i en stuga.

Hon hade mycket att ta hand om och floden var kall och genomfryst. Det fanns ingen annan ute i skogen utan hon fick klara sig själv och vara med djuren som bodde där och fann tröst i sina tända ljus om kvällen. Det var ett rikt liv av vänlighet och välvilja men hon saknade att vara med andra människor. Det gjorde hon.

En dag kom en riddare ut i skogen för att lyssna till sin inre sång av frihet. Han tog av sig rustningen och skönk ner i den stilla floden som flöt förbi. Där såg han sin spelgelbild och nyttjade stunden till att känna en välsignad tanke åt vattnet som fanns där för att släcka hans törst. Men hans törst i bröstet fanns där.

En längtan till frihet och något annat som han kallade livsfrågorna som var stora och många. Han satt på en stubbe och funderade på livets gåtor. Ingen annan hade någonsin varit där förut. Det var bara djurens stund på jorden som fanns där och betade och tuggade och njöt av skogens sötma. Vilsamt lade han sig ner i gräset och somnade.

En annan man gick omkring i urskogen i Amazonas och vilade ur en buskbladsvandrande skog, urskog med grönska ända ner till hjärteroten.

Det växte så mycket underligt att han aldrig skådat denna prakt av grönska tidigare. Det fanns ingen som han ville dela detta med utan han ville behålla det för sig själv. Det var en glad röst någonstans inom honom som underhöll hans tankar och det fanns en kraft av Gud som ingen någonsin skådat förut. Hans liknande saker hade hänt förut men ingen hade någonsin frågat honom om det, så han hade aldrig berättat. Livets sötma hängde från träden och aporna kunde plocka frukter av jorden sötma. Det fanns en oändlighet som ingen kunde beskriva i ord och det fanns en oändligt salig närvaro av olika djur och växter på denna ytan av jorden som hade växt sig starkt och tryggt och som visste var man befann sig på jorden sköna yta. Varför var han här? Varför såg ingen annan hans rötter av närvarande lycka i skogens urkraft. Det var det som förvånade honom och fick honom att hoppa upp på den där grenen och somna. Han trillade ner och var med djurens allt. Ännu en själ hade slocknat och ingen visste vart eller varför. Det bara är så. Livet går vidare. Ingenting finns mer och allting finns överallt.

Det var en gång en sjöman som älskade havets våg

Denna sjöman hade inga som helst vilsna tankar om livet men hade en mängd vissna meddelanden i sin säng och den som ingen hörde den visste inte vad han gjorde. Det var en vilsen själ i en galen kropp. Det var ett vilset hjärta i en mänsklig varelse som slog. Det fanns inget vett eller etikett utan känslan var istället att jägaren hade vistats om natten och fångat honom i vindens hastighet. Det fanns en riktig sorg där och den var bara där utan att veta hur den hamnat hos honom och den fanns på plats i rikets vänliga längtan. Den kanske ingen visste fanns utom han själv och rösten blev starkare med åren och liknandes vid eko i en musslas varande lätthet.

Det fanns ingen som såg dem och ingen som hörde hans röster av livet självt. Det var bara en lyssnande kraft som riktade sig till en världslig sak som kallades livet. Kanske kan denna saga veta sitt slut självt eller så kan jag berätta det. Och det fanns ingen annan som honom och allt han gjorde blev till is och allt han sörjde var saligheten självt och allt han gjorde vara i en strid ström av tankar som inte var tankar utan tankar bortom tankar. Och allt som blev det blev till för att han släppte taget och bara lät sig skifta sin energi till något större. Och det var en möjlighet till kraft och frihet utan att döma eller värdera. Det var en gång i livet. Och den kom och såg sig om efter något ätbart. Och den ville inte äta utan att äta och den ville inte vinna utan att segra och den visste vad den längtade av för vilsna själars törst och det fanns ingen innan som finns där. Det är en mängd olika längtan till frihet för en längtan till livets röst. Det är en vilsen själ i en vilsen kropp. Vart kan de ge sig. (21 dec 2017)

Den kraft och längtan till guds härlighet är besinningslös och kan liknas vid en dovhjort som skuttar på en äng.

En gång kom det en räv och frågade hjorten vart den skulle gå och den sa, ”-Jag skuttar emot evighetens känsla av frid och gränser som inte finns, sa hjorten.” -Jaha, sa räven” och hoppad raskt efter hjorten som hade någon slags kraft av guds närvaro och räven kände att han också ville skutta med honom.

Exakt vart de skulle visste inte räven. Men hjorten visste och kände i sitt hjärta vart vägen var. ”-Ingen kan ge upp”, sa hjorten till räven som sa att han snart hade hittat de grönskande blommorna som gav extra sötma åt gommen. ”-Den kan inte nog belysas hur god den är, sa hjorten.”

Räven smakade och fann den söt och mumsig och kunde därmed förstå att kraften fanns i allt gott ur evighetens källa. Den kan vara en gåva till er att berätta för människor som går våra vägar av nådighet och varsamhet.

30 mars 2019

Liten kropp i stora byxor heter en saga som du kan få höra om du vill.

Liten kropp satte sig på en stol för att sedan klä av sig sina stora byxor. Det var en vacker liten kropp och den vackra lilla kroppen hade en plats i en mammas hjärta och en plats i en fars hjärta. Det fanns även en hund och en syster till denna lilla kropp som hade alldeles för stora byxor. Kroppen livnärde sig på grödan och energin som kom ifrån kärlek och utbyte av skratt och tårar. Det fanns en liten människa i ett hjärta fyllt med glädje i den lilla kroppens innerst rum.

En dag kom det en skräddare till stan som sydde nya byxor och föräldrarna berättade att de gärna köpte byxor till poiken som tillhörde den lilla kroppen men sa att de byxorna behövde vara i all enkelhet några som kunde dras ut med tiden så kroppen växte snabbt och pengarna var få.

Då gick pappan till skräddaren med pojken och bad om att få det just så som hans mor hade vädjat och beskrivit. Och skräddaren kliade sig i huvudet och gick sedan in och tog hand om det jobb som mannen hade gett honom. Mannen sydde fickor av fickor och av gömställen som man kunde dra ut och fira att man vuxit en centimeter i taget. Det fanns en lönngång vid skrevet och en mulåsnas bestämda nyfikenhet bakom gylfen som förflyttade sig med att tyget tog slut. Ingen kan någonsin beskriva i detalj det jobb som denna skräddare lade ner på att göra byxorna i många storlekar till pojken i det stora huset.

Ropandes på hjälp av sina kluriga vänner fick tillslut skräddaren ihop ett par byxor som hade dessa storlekar som passade pojkens kropp. Men pojken tyckte att byxorna var skönare då dem var lite större så att han kunde röra sig. Så efter att de andra kämpat så hårt drog pojken ut byxorna till den större storleken och gick omkring inne i byxorna utan att för den skull tycka att någonting var konstig. Bara vetskapen om att han kunde växa ur de stygn som hade beskrivits var en frihet i sig.

Precis så kände Jesus då han dog på korset. Han kände sig fri att kliva i sin större kostym och det jobb han hela tiden vetat att han önskade utföra för sin sons herre. Alltså gud själv som han ville tillfredsställa med hans vildaste sånger av frihet där storleken på hans kläder inte längre spelade honom någon roll. Men känslan av att ha en större kostym än vad han hade haft tidigare var tydlig och känslan av kläder som serverades med finess och bravur brydde honom inte längre.

En pojke som sydde sina kläder själv uppstod istället och valde tyger och strukturer efter det han själv kände passade hans humör och de uppdrag hans skulle förföra sig på. Det är en väljvilja och en kraft att få sy sina egna byxor och att vara en mans kraftfulla passform till den grad där Gud finns med och korsförhör mig då han är där han är. Det är en skräddare av livet självt. Det är en möjlighet att vara i dess tillstånd av kraft och energi utan att veta för den delen vart det ska bära av. Det är en vilja och en kraft att säga nej och en nejsägande kraft att säga ja. Det är en helig innebörd med det du gör just nu och du kan inte själv förstå vad den behöver. Det du kan förstå är att vara i en mans kostym och kropp som passar den resa du gör som är en ynnest. Du kan skapa det för dig själv, sy de kläder du behöver för de ändamål du önskar. och ge dig själv en evig chans att gå ut och röra på er. (31 mars 2018)

Det var en gång en herde som hörde en röst ifrån sin inre källa.

Det var en gång en herde som hörde en röst ifrån sin inre källa. Källan sa, gå och beta lite längre upp emot toppen av kärnet och det gjorde herden. Herden sa sedan till sina får att här är grönt gräs ni kan beta längs med toppen av berget. Och den toppen sträcker sig längre norr över ut emot Katmandu. Där kan vi beta och vara i fred för livets påfrestningar.

Kom så betar vi högre upp i bergen, kom kom alla mina får och killingar som vill ha mat och äta oss frodiga. Du kan vila i att jag är en vägvisares herre och ni kan även bara vara med mig sa fåraherden som började gå längs med bergskammen.

Så en dag dök det upp en vacker örn som satte sig på en sten längre fram och iakttog dem. Örnen bredde ur sina vingar och flög sakta ner emot dalen och ut över vidderna. Den hade vingar och kunde ta sig vidare. Det var en konstig känsla sa herden. Att han har vingar att flyga med och vi är liksom fast här i vår egen känsla av ältande av gräset och idisslandet av varje gröda som ska bli till vadå?

Grönskan är vacker men går inte att flyga med. Grönskan är ätbar men kan inte ageras som bränsle för att vidga våra vyer av värdighet. Nej, kom mina getter sa herden. Låt oss flyga ner för berget och in i varje hem och ge varje människa mat för dagen.

Kom så offrar vi oss för mänskligheten. Vi kan ätas och bli ätna och vi kan ge människor mättnad och kraft genom att kasta oss utför berget och in i varje människas hem, där det behöver bli mättnadskänslor och där människor behöver näring i sina magar.

Så blev det och de bagav sig ner emot bergssluttning där varje får fick stå och gå på sina egna starka ben och erbjuda sig ner till bergsbyn som behövde stärkas med näring och inre energi. Fåren gick bara ner igen och sa ingenting till varandra utan erbjöd sig sjäva som näring för mänskligheten.

De avslutade sina liv med värdighet och vilsna själar flyger långt ur historiens vingslag. Örnen flög tyst och blickxtsnabbt ut för vidderna igen och igen. Han kastade sig ut ur grönskan som smyckade bergen och kastade sin skugga över världen.

Medans fåren bidrog till mättnad tog fågeln över världens alla hörns sorg där han svepte förbi. Det är en prickär historia som bör berättas och vilsna fåglar flyger utan värdighet och utan en kraft ifrån Gud och Jesus vår härlighet.

Du ska offra fåren för mänskligheten och fåraherden blev aldrig sig själv igen då han inte längre hade några får att vakta.

Han började istället predika om guds härlighet i stenyrkan i den lilla byn och bad till änglar varje dag och hade en makt och en glädje med guds hus och änglarna vars tröst blev att vara med dem och lyssna och lära sig om dem.

Vilsna fåglar flög långt och fåraherden gick med rak rygg genom livet och lyssnade till sitt hjärtas röst och vilade i sin innersta hjärterot.

Välsignad vare du som ger av sig själv och välsignad vare du för att frälsa världens små. Det är en röst ifrån fjärran som talar och det är en guds ängel som vill dig väl.

Det är en gudagåva att väckas till liv och att känna hjärtat sprida ljus och glädje. Det är en ängels frö som ger dig en välsignelse. Det är Gabriel som är ute och flyger högt runt dig för att du ska få vila i min energi och kraft.

Du behöver en hjärtas röst som talar och stannar upp ur evighetens evighet och kraft. Du behöver en hjärtas röst som talar och stanna upp ur evighetens evighet.

Det var en gång en mussla som ville tillbaka från bryggan ner på havets botten.

En dag lyckades musslan trilla ner ifrån bryggan och ner i havets där den öppnade sig och drack ur havets salta hav. Det var en härlig och ljuvlig stund för musslan som levde ett enkelt liv.

Jag klarade det sa musslan till sig själv och njöt av livets sötma i all enkelhet av hett liv på havets botten Klart vatten flöt mellan broarna och musslan njöt i fulla drag av att vara en liten del av helhetens om kallades livet.

Livet tog slut en dag då ett barn tog upp musslan och fiskade krabbor med den. Det var en lekfull lek och ett smärtsamt slut på samma gång. Musslan blev uppäten av krabban som dog på havets botten då barnet ryckte av benen på krabban. Varför? Helt onödigt. Amen.

Det var en gång en gumma som bodde i en liten stuga i skogens utkant.

Hon hade ingen mask i sin trädgård och hon saknade mat för dagen. Hon var fattig och vis på samma gång och hon hade ingen som tog hand om hennes disk eller bestyr som borde göras varje dag. Hon kunde själv inte gå och hon fanns i en missär som bara växte sig allt frodigare och större i livets hus där hon bodde i all sin avskildhet. Det var en drabbad kvinna ifrån Malaga och hon kunde bara inte förmå sig till att tycka synd om sig själv. Hon hade det anskrämligt men inom henne växte en större kraft och längtan till gud än kanske någon människa hade haft på denna jord tidigare. Och det var då det hände.

En man kom förbi och gav henne all den hjälp hon behövde. Han sa. Gud vare mig nådig och låt mig få hjälpa dig ur ditt kaos till en dräglig tillvaro. Jag har skog i trakterna och ska låta en skogsvaktare få ta hand om dina bestyr varje dag.

Ge dig mat och ge dig allt det där du behöver för att skapa en livsnerv ur din egen kraft och verklighet.

Gumman tackade mannen som hittat henne av en slump i skogens bryn. Eller var det en slump? Kanske var det en räddning ifrån guds härlighet?

Hur det än var tänkte gumman ska jag i all min vakna tid ägna tid och kärlek till att upprätthålla min relation med dessa skogars brus och livet som pågår inom mig ska jag bejaka och vara i min kraft av guds härlighet. Det är en ynnest att jag nu fått all den hjälp jag bett om och den ska jag tacksamt ta emot och invänta guds ord på morgonen som kan bidra till den personens värld. Han som kommer och hjälper mig ska få veta hur gud vill skapa det liv som han själv vill skapa. Det slutade med att gumman blev känd för sina möjligheter till att kunna prata med gud själv och att det blev en strid ström med människor som återkom till hennes bostad med gåvor och med längtan till att få höra guds ord om deras resa och väg i livet. Denna berättelse är en av de få som kan heala dig och som kan visa dig vägen till guds rike av gud själv som kallar dig ur din kraft och ur dina möjligheter till att välsigna människors vägar här på jorden och i evighet. Amen.

Jag vill berätta en historia

Det var en tupp som hade ett ben. En dag när tuppen var ute och gick, hoppade tillsammans med hönorna sa han. Du jag vet att du är en höna. Ja kacklade hönan. Kan du slå volter med bara ett ben, som jag, undrade tuppen? Nej sa hönan. Jag inser mina begränsningar. Så jag är väl inte dum heller sa hon. Då sa tuppen att det borde vara en liten möjlighet till att det kanske skulle gå ändå. Vågade hon då att prova? Varför det sa hönan? Jo för om du inte provar även om chansen är liten för att du skulle klara det så skulle du aldrig få klart för dig ifall möjligheten skulle kunna ge dig en kul resa, om du inte provar så får du inga svar. Ja ha sa Hönan. Men jag är rädd sa hönan. Det behöver du inte vara sa tuppen, du har ju mig. Klarar du det inte utan trillar och slår din vinge så finns jag här för dig. Ok sa hönan, jag provar så får jag se vad som händer. Och Hönan tog sats och flaxade längs med gärdsgården. Hpppandes på ett ben tog hon sedan ett språng rakt ut i det blå och landade stadigt på bägge benen. Det gick sa hönan jublande glad, Det gick. Och det var verkligen roligt! Vad härligt sa tuppen. Det var så roligt att jag vill göra det igen sa Hönan. Tänk att jag klarade att göra sånt jag inte visste att jag kunde, det är ju helt fantastiskt. Javisst är det sa tuppen, javisst är det.. Slut.

Det är en sann historia att en vän till mig, en konung Harald…

Det är en sann historia att en vän till mig, en konung vid namn Harald hade en annan flicka vid sin sida än sin trolovade och att hon gick till måsarna och trampade på dess ägg. Det var då Harald förstod att hans livsöde inte skulle kunna ge honom det han ville utan tog sig i kragen och gjorde så att ingen annan fick komma till honom på natten än hans fru. Det är konstigt att det ska krävas såna uppvaknanden innan människor förstår att det är ingen som är som det är utan det är bara en mängd önskningar om varandet. Och ingen kan vara som dem är utan att önskningarna inte längre finns tillgängliga för var och en att göra. Så bara ta bort det. Det rådet jag säger. Ta bort det och låt det få vara som det är. Jag tycker att det är svårt att leva som människa.

Det var en gång en mås som hette Pelle.

Han var en blyg liten stackare och visste inte vem han var. Det fanns en villrådighet över honom som Gud inte visste hur han skulle hantera. Det var en villrådighet över att vilja flyga iväg eller stanna kvar. Han kunde flyga, han ville känna luften under sina vingar och gillade att dra iväg och inte veta vart han skulle. Men känslan var för svår. Känslan över välvillighet och välvilja och välvillighet och vänlighet ville inte följa med på hans färd emot himmelen. Ur denna lögn av smarta tips kom senare dock vargen och åt upp honom. Så Pelle behövde inte tänka mer. Han skulle kanske överlevt ifall han hade flugit sin kos då hjärtat sa att han skulle göra det. Men vargen åt upp honom. Längtan till livet är stort. Längtan till att vilja flyga iväg och övervinna rädslor och leva livet är stort. Rädslan över att vilja vara i en ovisshet och att vara som en potatis utan vänner där potatisen ligger under jorden och är en knöl är en villfarelse som högst av alla ska bedrivas i iver och kraft för att tyna bort och bli ingenting. Rosmarie. Rosmarie var lärare i skolan en gång i tiden och hon ville fånga dagen men vågade aldrig flyga iväg. Hon blev uppäten av vargen. Det är lite som att du också behöver förmedla en känsla av frihet och på samma gång ätas upp av det du har.

Det var en gång en kraftfull gumma

Hon ville inte ge sig. Hon hade dock en sjal som hon alltid bar med sig. I sjalen förvarade hon dockhuset. I dockhuset hade hon sina vackraste blommor i en vas som var ifrån en saga ur triologin som väckte den Björn som sov. Knapert uttryckte gumman med liknande sockar som Pippi en gång hade ur den saga som hette någonting med vakenhet och vilsamma stunder då hästen var med och apan likaså. När de nalkades Betlehem såg gumman att det lyste i ett fönster. Hennes fötter värmde de kalla stenarna. Livets ljus strömmade ut ur de vita kanterna och vilade sakta på gatstenarnas kalla och frodiga vemod. Ingenstans fick gumman rum. Trots alla hus och villor fick hon inga svar. Hon vilade sitt hus i famnen och satte sig ner på de kalla stenarna som fanns i ett hörn av glas. Men innan gumman dog kommer en soldat och visade henne vägar vidare. Den vänliga soldaten fanns i närheten av stans häftigaste åkattraktion. Hon fick vila där i sin ensamhet och gumman visades runt ibland de ätbara stånden som speglade hennes utmärglade ansikte. Men där fanns vänlighet och lust till nya vägar. Gumman släppte sitt hus och visades nya vägar till boende längs med livets strand. Där kunde hon vila och sova tryggt. Hon blev välsignad och vilade vidare i guds händer.